Administratörs-inloggning
English
Norsk
Dansk
Nederlands
Cookies
Portal
Tänd ett ljus
Zakarias Klingstedt
- 1982.08.18 - 2026.08.16
Vår älskade Zakarias
Vi har alla våra alldeles egna minnen av dig. Minnen från inte så länge sedan, då en solnedgång satte guldkant på vardagen, till minnen från en svunnen tid, långt innan detta...
Vi växte upp i en familj på sex. Eller åtta, om man räknar in sköldpaddorna som en av brorsornas allergi tvingade på oss. Söta i början, men jag misstänker att han räckte över adoptionspappren till pappa för 30 år sedan. Och som du vet paddlar de fortfarande på.
Gunnesbo på 90-talet. Vår dörr stod alltid öppen. Utanför huset spelade vi fotboll, tennis och bandy med halva grannskapet. Och när vi inte var ute tryckte vi ihop oss alldeles för många barn i pinnsoffan framför Amigan.
Snabb och explosiv som du var blev du en farlig kantspelare i Lundagårds P82. Men starkast slog hjärtat för fotbollen, och med Lunds BoIS P82 tillbringade du en stor del av din uppväxt. Ingen av oss fick den musikaliska gåvan, men kassetterna, CD-skivorna och Winamp kördes på högvarv, och om det inte spelades 2Pac i ett par hörlurar så var det förmodligen inte dina lurar.
Efter studenten passade du på att se världen. Du upplevde äventyret tillsammans med dina vänner. Bland annat gjorde ni Australien osäkert under en tid.
Väl hemma bildade du familj och snart fanns även två små flickor med i ditt liv. Dessa små ögonstenar betydde så mycket för dig och även när du hade det svårt var det så viktigt att flickorna hade det bra. Dina tankar gick oavbrutet till dem.
Du var alltid äkta. Alltid genuin. Du ville ha förändring i den värld du såg och var aldrig rädd för att dela dina tankar. Du ville att moral och medmänsklighet skulle vara ledpinnar i vår värld. Du mötte människor med ett leende, värme och omtanke. Din tro på människan var som en värmande låga, och för oss som fick stå dig nära kommer den aldrig att slockna.
Vi kan fortfarande se ditt leende. Höra ditt skratt. Känna den värme du spred omkring dig. Du fattas oss mer än ord kan beskriva. Men mitt i vår sorg finns en tacksamhet som kommer att växa. Tacksamheten för att vi fick ha just dig i våra liv.
I våra minnen lever du vidare.
Du följde en grusad gång
in i en oändlig solnedgång.
Tomrummet du lämnar är en saknad så brutal,
men din glöd och din låga kommer alltid finnas kvar.
Vår älskade Zakarias
Vi har alla våra alldeles egna minnen av dig. Minnen från inte så länge sedan, då en solnedgång satte guldkant på vardagen, till minnen från en svunnen tid, långt innan detta...
Vi växte upp i en familj på sex. Eller åtta, om man räknar in sköldpaddorna som en av brorsornas allergi tvingade på oss. Söta i början, men jag misstänker att han räckte över adoptionspappren till pappa för 30 år sedan. Och som du vet paddlar de fortfarande på.
Gunnesbo på 90-talet. Vår dörr stod alltid öppen. Utanför huset spelade vi fotboll, tennis och bandy med halva grannskapet. Och när vi inte var ute tryckte vi ihop oss alldeles för många barn i pinnsoffan framför Amigan.
Snabb och explosiv som du var blev du en farlig kantspelare i Lundagårds P82. Men starkast slog hjärtat för fotbollen, och med Lunds BoIS P82 tillbringade du en stor del av din uppväxt. Ingen av oss fick den musikaliska gåvan, men kassetterna, CD-skivorna och Winamp kördes på högvarv, och om det inte spelades 2Pac i ett par hörlurar så var det förmodligen inte dina lurar.
Efter studenten passade du på att se världen. Du upplevde äventyret tillsammans med dina vänner. Bland annat gjorde ni Australien osäkert under en tid.
Väl hemma bildade du familj och snart fanns även två små flickor med i ditt liv. Dessa små ögonstenar betydde så mycket för dig och även när du hade det svårt var det så viktigt att flickorna hade det bra. Dina tankar gick oavbrutet till dem.
Du var alltid äkta. Alltid genuin. Du ville ha förändring i den värld du såg och var aldrig rädd för att dela dina tankar. Du ville att moral och medmänsklighet skulle vara ledpinnar i vår värld. Du mötte människor med ett leende, värme och omtanke. Din tro på människan var som en värmande låga, och för oss som fick stå dig nära kommer den aldrig att slockna.
Vi kan fortfarande se ditt leende. Höra ditt skratt. Känna den värme du spred omkring dig. Du fattas oss mer än ord kan beskriva. Men mitt i vår sorg finns en tacksamhet som kommer att växa. Tacksamheten för att vi fick ha just dig i våra liv.
I våra minnen lever du vidare.
Du följde en grusad gång
in i en oändlig solnedgång.
Tomrummet du lämnar är en saknad så brutal,
men din glöd och din låga kommer alltid finnas kvar.
