Ruth Emanuelsson

Griftetal RUTH EMANUELSSON 1934 2020 Griftetal Ruth föddes i Hunnebostrand den 17 september 1934, i en familj där pappa Waldemar var stenhuggare och hade egen firma, medan mamma Astrid tog emot människor med olika blessyrer hemma och var en slags självlärd sjuksköterska. Ruth berättade att historien om hennes föräldrar och hur de träffades var ganska romantisk. Jag satt och tänkte medan hon berättade, att också historien om henne själv och dig, Roland, var rätt romantisk. Vi tog god tid på oss, jag och Roland, berättade Ruth. Det började med att vi var väldigt goda vänner. När jag sedan flyttade märkte vi hur mycket vi saknade varandra. Och på den vägen blev sedan livet. Torsdag den 9 juli firade ni er diamant-bröllopsdag, 60 år som gifta. Det blev inte riktigt som ni hade tänkt er, men ni fick vara tillsammans, så som ni alltid varit genom livet. Bredvid varandra i varsin sjukhussäng låg ni och höll varandra i hand, medan vi försiktigt talade om den här stunden. Psalmer hade ni redan pratat om, och Ruth själv har valt sånger hon tyckte om. Nåden och kärleken från Gud bar Ruth genom hela livet. Från barndomen i Hunnebostrand och baptistförsamlingen där, till Missionskyrkan i Skara där Ruth studerade till lärare och mötte sin Roland i ungdomsgänget. Och till Västerkyrkan här i Lund har Ruth varit medlem sedan 1969. Hon berättade med sådan stolthet och glädje om er, hennes familj. Det är familjen som alltid betytt så mycket för mig, sa hon. Både du Roland och Ruth, ni oroade er allra mest för varandra, i en självklar och obestridlig omtänksamhet. Och hon visste vad ni alla gjorde, och hon sörjde med er när ni blev ledsna för att hon var sjuk. När hon kom in på att berätta om Olle, fick hon en sådan glädje i rösten, men också sorg över att inte få se honom växa upp. Er barn, Astrid och Mats, berättade hon mycket om. Och hur ni ställde upp och brydde er om era föräldrar och era fina barn. Och ni i er tur berättade om Ruths kärlek till er och till sina barnbarn. Och hur hon fick känna den kärleken nu på sjukhuset när ni tillsammans vakade vid hennes säng så att hon slapp vara ensam i sin kamp. Kärleken till människor lyste igenom hela hennes liv. Hon sa till doktorerna som skulle berätta för henne hur allvarlig hennes sjukdom var, att hon tyckte synd om dem för att de bara var unga pojkar och för att de behövde förmedla så tråkiga besked. Och de unga pojkarna på avdelningen berättade hon om, hur de muntrade upp henne. När vi sa att de nog blev väldigt uppmuntrade av hennes tacksamhet och omtänksamhet, sa hon fundersamt att det hade hon faktiskt aldrig tänkt på, men det kanske stämde! Det fanns en förnöjsamhet hos Ruth den sista tiden som berörde människor. -Alla skall ju dö av något, sa hon till personalen. Och när vi talade om ifall hon var nöjd med sitt liv tittade hon på Roland och sa: - Ja, jag har ju haft honom! Att få ha varandra genom livet, det är nåd. Det finns mycket att berätta om Ruth, det kom fram så många fina och rätt roliga berättelser när vi satt och talade om Ruth vid ert köksbord här inför denna stund. Hennes lokalpatriotism gick aldrig ur. Hunnebostrand var för alltid bäst, på allt, även om hon tillslut fann sig tillrätta i Skåne och kunde uppskatta skönheten i den skånska slätten. Hon var mycket försynt, och ville inte framhäva sig själv. Ruth var noggrann och ville t.o.m. att tvätten skulle hänga ordentligt och snyggt ifall någon gick förbi och tittade in i trädgården. Hon var otroligt omtänksam och generös, så pass att hon bjöd över sig själv vid auktioner i kyrkan när hon tyckte grejerna hon ropat in blev för billiga. Jag berördes särskilt när ni berättade om hennes mod. Hon var rädd för en del saker, sa ni, men det är ju först om man är rädd som det går att vara modig. Att göra saker som man inte är rädd för kräver ju inte precis mod. Men Ruth, som var flygrädd, gick en kurs hos en pilot från Malmö, och efter den flög sedan Roland och Ruth runt hela jorden tillsammans. I Sidney åkte hon dessutom upp i södra halvklotets dåvarande högst byggnad. I hiss! Utan att först gå en hiss-kurs. Men om man vågat flyga till Sidney borde det fungera att åka hiss också. Då blev nog Roland förvånad, sa hon. Mod och kraft, men mest kärlek. Det är vad ett meningsfullt liv innehåller. Wilfrid Stinissen har skrivit en bok om döden som heter Jag dör inte, jag träder in i livet. Han skriver: Om vi tillsammans är öppna för kärleken med stort K, då kan vår kärlek inte angripas av döden. Hur smärtsam döden än är, kan den ändå inte förstöra vår kärlek. Kärleken är stark som döden, ja, starkare än döden. De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den (Höga visan 8:7) Ruth har trätt in i livet nu, och i sången vi skall sjunga senare, som hon själv valt, är sista raden Och tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand. Tills vi möts igen håller Gud både Ruth och oss alla i sin hand.

När jag tänkte på den här minnesstunden så funderade jag en del på vilken tongång som skulle kännas rätt, för mig och för er. Alla sörjer vi och är fortfarande i något slags chocktillstånd. Sorgen och smärtan måste få ta plats, men inte all plats. Minnet idag av mammas hela långa liv tänkte jag inte ska präglas av hennes sista månad. Så tonen jag valde idag handlar om tacksamheten över mammas liv och vad hon betydde för oss. Och då får ett leende och till och med ett skratt också rymmas. För så kommer det bli. När sorgen efterhand lägger sig så kommer minnena handla om mammas värme och omsorg, och en och annan tokighet. Hur säger man något om en människa som har varit en del av oss För vissa, en del av oss hela våra liv. Som har varit mamma, hustru, farmor, mormor, syster, vän, församlingsmedlem. Jag kom fram till att det går ju inte. Men vi får ändå försöka. Att minnas och berätta om mamma gör ont i hjärtat. Sorgen och saknaden kommer fram, men minnena växer sig starkare av berättelser. Mamma visste detta bättre än någon. Hennes och våra minnen av människor och händelser utvecklades ständigt av hennes berättelser. Lärare som hon var. Det var ju heller ingen slump att hon under många år ägnade mycket tid och energi åt släktforskning tillsammans med pappa. Tillsammans får vi nu hjälpas åt att hålla minnena av mamma starka och levande. Lyckligtvis finns det ju mycket gott att minnas. Och vi är många som kan hjälpas åt. Det är ju dock ingen enkel uppgift att nå upp till mammas nivå vad gäller berättelser. Både hennes häpnadsväckande minne och känsla för detaljer gjorde sig påminda när vi andra skulle berätta något men inte alltid lyckades få med allt som mamma tyckte hörde hemma just i den historien...entusiastiskt fyllde hon glatt på med allt som vi andra hade missat. På min lott föll ju att berätta lite om det här med oro...det finns ju mycket i livet som vi kan vara lite ängsliga för. För egen del eller för nära o käras del. Hundar, hissar, flygplan, motorcyklar - mamma hade god fantasi och kunde snabbt föreställa sig alla hemskheter som kunde inträffa. All denna oro hade ju kunnat vara lamslående. Men mamma hittade alltid styrka och mod att överkomma rädslan. Hon gick en kurs för flygrädda - där för övrigt mammas generositet gjorde sig påmind genom att hon lånade ut pappa att hålla både henne i handen och en annan vilt främmande livrädd kvinna hela examensflygresan från sturup till Stockholm... Efter den kursen gav sig mamma o pappa iväg på en jordenruntresa Hisstur blev det på samma resa i södra halvklotets då högsta byggnad... Hundar var ju något annat som mamma också övervann sin rädsla för. Även om hon till en början hade stor respekt för Astrids bedårande lilla valp Disa. Det är ju inte svårt att vara modig om man inte är rädd för något.... Ett annat tema i mammas liv får man nog också säga var eftertänksamhet. Mammas Tänk efter före var en form av motbalans till pappas stil där det ibland är väldigt kort tid mellan tanke och handling. Oftast kunde mammas eftertänksamhet handla om ytterligare någon idé pappa hade om att bygga ut ett hus eller när tomten var fullt bebyggd - bygga ett helt nytt. På något sätt så blev resultatet av denna skynda långsamt-symbios oftast väldigt bra. Så, det var några korta minnen. Det finns ju oändligt många fler. Jag är säker på att vi tillsammans kommer kunna fånga och behålla dom många, många år till.

När jag tänker på mamma är det några ledord som kommer för mig. FAMILJEKÄR Hon höll ihop familjen och ville inte ha osämja. Medlade mellan mig och Mats när vi var små, och mellan pappa och mig när jag i tonåren hade livliga politiska diskussioner. Var otroligt noga med att vara rättvis så det aldrig skulle finnas skäl för mig och Mats att känna oss orättvist behandlade och därmed vara avundsjuka på varandra. Alltid välkomnande (bullade upp fika i lägenheten i Lund, flyttade ner i källaren i Hunnebo när vi kom dit med våra familjer) Hon ägnade mycket tid åt släktforskning och kände gemenskap med forna släktled, ända in i det sista. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn höll hon mycket kära. Var dagmamma till Lovisa och Amanda under cirka ett halvår vardera. Var alltid så intresserad av dem och så bra på att minnas anekdoter från deras uppväxt. En kär väninna som liksom sin man miste sina föräldrar i unga år ringde och berättade att de har haft mina föräldrar som förebilder för hur man ska vara mormor och morfar. SNÄLL, SOCIAL o GENERÖS Många har påtalat hennes vänliga leende. Hon tog hand om nykomlingar i kyrkan, pratade med grannar och folk på stan. Intresserade sig för deras liv. Uppmärksammande människor i sin närhet ända in i slutet (frågade på sin dödsbädd en sjuksköterska med muskulösa armar om han tränade mycket, vilket väckte viss munterhet; hon var bekymrad för att personalen behövde arbeta på natten, och att vi som vakade vid hennes sida dag som natt sista veckan skulle ha tråkigt. Hon och pappa var mycket generösa mot mig och Mats (i samband med skilsmässorna fick vi pengar så vi kunde bo kvar i våra hus), HUMORISTISK Inte rolighistorieberättaren i familjen, det rollen fyller pappa, men kvicktänkt med associationshumor. Skämtar när hon ligger på sitt yttersta. Frågar Henrik (sjuksköterska) som varit inne och stuckit henne och försökt lindra hennes illamående: vart ska du springa nu Nu ska jag springa hem och lägga mig (apropå att mamma varit bekymrad för att han inte fick sova när han jobbade natt). Mamma med belåtet leende: det var bra svarat! Eller samme Henrik som förklarat varför en viss medicin hjälpte mot illamående när man fick den intravenöst men inte i tablettform. Det gjorde intryck: sen kallade hon honom för apotekaren. TAPPER Hon hade under många år hälsoproblem med hjärtat men klagade sällan över det. En av de sista nätterna när hon plågades svårt av illamående sa hon: "Förstår inte varför jag är så gnällig. Jag ville ju aldrig bli en surgubbe, nej jag menar surkärring."

Stor saknad men ännu större tacksamhet för det Ruth fick betyda för mig och många andra.