Som barn tror man att ens föräldrar är odödliga. Så var det i alla fall för mig. Det var inte förrän på senare tid, när du blev sjukare och fick alltmer ont, som det slog mig att det omöjliga faktiskt skulle kunna ske, att du en dag faktiskt skulle lämna oss. På något sätt var det ändå en viktig insikt att få eftersom den gjorde att jag kunde ta vara på varenda stund med dig och sluta ta vår tid för given.
Du var en man med många komplexiteter. Du hade ett temperament som ibland kunde rinna över när saker inte gick rätt till, som om man till exempel inte grillade köttbiten på exakt rätt sätt. Jag har ärvt din envishet, vilket gjorde att vi ibland blev osams. Rätt ska vara rätt, tyckte vi båda, men vi blev alltid vänner snabbt igen.
Du var en av de mest omtänksamma människor jag känt. Stoltheten jag känner över att få kalla just dig för min pappa är obeskrivlig. Du visade mig att det är okej att känna och visa känslor, hur man kan skratta i både lycka och sorg. Du brydde dig så djupt om dem som stod dig nära.
Några av mina absoluta favoritminnen är alla historier om din uppväxt. Berättelserna om Håkan, Perra, Jan-Ingvar, John med mera. Jag tänkte börja spela in när du berätta så, men tyvärr hann jag aldrig det. Jag får bära dem i minnet istället. Du älska att berätta om hur ni byggde skateboardrampen, hur ni seglade till Danmark för att köpa öl, eller historien om din gamla hund Tuff som gick runt i hamnen med en sådan envishet och självklarhet att det såg ut som om han ägde hela stället. Eller när Håkans farsa väckte er med vattenslangen, och när ni snodde gräsfrön för att kunna anlägga en ordentlig fotbollsplan. Du berättade alltid med en sådan glimt och glädje i blicken.
Jag tar också med mig din kärlek till musiken. Du pratade ofta om konserterna du varit på, som när du såg Pink Floyd. Du beskrev hur du armbågade dig fram, höger och vänster, och sa alltid ”Jag skulle vara LÄNGST fram!” samtidigt som du gestikulerade med armarna som om du var där igen. Du blev ofta tårögd när du berättade, jag förstod hur mycket musiken betydde för dig.
Vi har så många fina minnen från när vi satt i soffan tillsammans och du visade mig dina favoritband. Jag brukade snegla på dig när du inte såg, och såg ofta tårarna rinna, av både glädje och sorg verkade det som. Jag minns när vi lyssnade på Led Zeppelins Celebration Day och "Kashmir" drog igång, då kunde varken du eller jag hålla tillbaka tårarna.
Eller när du visade mig Pink Floyd för första gången och satte på "Shine On You Crazy Diamond" på LP-spelaren. Du satt i stolen framför dina gigantiska högtalare och jag lade mig på golvet, och återigen rann tårarna på oss båda. Din passion för musik smittade verkligen av sig på mig och mina syskon.
Du delade också med dig av minnen från när jag var liten. Din favorit var nog den från Skånes djurpark. Jag hade en mössa med två tofsar som precis nådde upp till fönstret vid lodjurens inhägnad. Lodjuren tyckte förstås att tofsarna var spännande och började jaga mig längs glaset, medan jag sprang fram och tillbaka och skrattade, helt ovetande om att de förmodligen såg mig som en god middag. Du älskade att berätta, och jag älskade att lyssna, även när jag hört historien förut.
Din kärlek till matlagning går inte heller att ta miste på. Varje gång jag kom hem till dig gick jag raka vägen till kylskåpet för att se om det fanns nyrökt bacon, inlagd stekt sill eller inlagd gurka. Man fick dock passa sig så man inte tog det som var reserverat till Mats Bodestedt som gladeligen sponsra med inköp av råvaror! Du hade så många kokböcker att man hade kunnat bygga ett hundrameterstorn av dem. Vi kommer sakna ditt bröd, men du behöver inte vara orolig för ditt matintresse har smittat av sig på oss, särskilt på dina söner. Arvet av bröd, sill och bacon lever vidare i oss.
Vi har haft våra dispyter, särskilt under tonåren när jag trodde att jag visste bäst, men de senaste åren kom vi varandra otroligt nära. Just nu går det inte en sekund utan att jag tänker på dig, allting påminner om dig. Ofta när jag lagar mat eller ska göra något särskilt, är jag på väg att ta upp mobilen för att ringa eller skriva till dig. Sedan inser jag att du inte finns här fysiskt längre, men det känns som att du är med mig ändå och vakar över min axel.
Du gav mig också intresset för fotografi. Du visade mig hur man fotograferar med analog kamera och hur man ställer in inställningar för att få fram en bra bild och vi hade till och med planerat att framkalla bilder tillsammans. Jag har fått så mycket av dig, kärleken till film, foto, musik, mat och motorsport.
Älskade pappa, oavsett hur skit du mådde, hur jävla ont du hade eller hur hopplöst det såg ut, så behöll du din positiva inställning. Du var en sådan kämpe. Flera gånger när du stod framåtlutad mot köksbänken med obeskrivlig smärta, sa du högt till dig själv: ”Jag ska aldrig ge upp. Jag ska kämpa.”
Och det gjorde du, pappa. In i det sista. Men till slut svek kroppen dig, och på ett märkligt sätt känns det som en lättnad att du får vila nu, så att du slipper vara fånge i din egen kropp. Du skämtade in i det sista, trots att du hade det svårt. Vi har ju samma sätt att hantera sorg på, med humor. När de amputerade ditt ben skämtade vi om att du äntligen kunde bli pirat och att du nu äntligen kunde skaffa träben och ögonlapp. Sådan var du, du vände det negativa till något vi kunde le åt.
Du var en skojare, och jag kommer sakna alla skratt vi delade. Jag kommer sakna att prata med den person som delade min humor och min "vridna" hjärna helt och hållet. Men mest av allt kommer jag sakna dina kramar.
Du är så saknad och så älskad. Vi ses i ett annat liv.
Din äldsta son,
Rasmus
Visa mer
Visa mindre
Administratörs-inloggning
English
Norsk
Dansk
Nederlands
Cookies
Portal
