Vi har alla våra alldeles egna minnen av dig. Minnen från inte så länge sedan, då en solnedgång satte guldkant på vardagen, till minnen från en svunnen tid, långt innan detta...
Vi växte upp i en familj på sex. Eller åtta, om man räknar in sköldpaddorna som en av brorsornas allergi tvingade på oss. Söta i början, men jag misstänker att han räckte över adoptionspappren till pappa för 30 år sedan. Och som du vet paddlar de fortfarande på.
Gunnesbo på 90-talet. Vår dörr stod alltid öppen. Utanför huset spelade vi fotboll, tennis och bandy med halva grannskapet. Och när vi inte var ute tryckte vi ihop oss alldeles för många barn i pinnsoffan framför Amigan.
Snabb och explosiv som du var blev du en farlig kantspelare i Lundagårds P82. Men starkast slog hjärtat för fotbollen, och med Lunds BoIS P82 tillbringade du en stor del av din uppväxt. Ingen av oss fick den musikaliska gåvan, men kassetterna, CD-skivorna och Winamp kördes på högvarv, och om det inte spelades 2Pac i ett par hörlurar så var det förmodligen inte dina lurar.
Efter studenten passade du på att se världen. Du upplevde äventyret tillsammans med dina vänner. Bland annat gjorde ni Australien osäkert under en tid.
Väl hemma bildade du familj och snart fanns även två små flickor med i ditt liv. Dessa små ögonstenar betydde så mycket för dig och även när du hade det svårt var det så viktigt att flickorna hade det bra. Dina tankar gick oavbrutet till dem.
Du var alltid äkta. Alltid genuin. Du ville ha förändring i den värld du såg och var aldrig rädd för att dela dina tankar. Du ville att moral och medmänsklighet skulle vara ledpinnar i vår värld. Du mötte människor med ett leende, värme och omtanke. Din tro på människan var som en värmande låga, och för oss som fick stå dig nära kommer den aldrig att slockna.
Vi kan fortfarande se ditt leende. Höra ditt skratt. Känna den värme du spred omkring dig. Du fattas oss mer än ord kan beskriva. Men mitt i vår sorg finns en tacksamhet som kommer att växa. Tacksamheten för att vi fick ha just dig i våra liv.
I våra minnen lever du vidare.
Du följde en grusad gång
in i en oändlig solnedgång.
Tomrummet du lämnar är en saknad så brutal,
men din glöd och din låga kommer alltid finnas kvar.
Vi har alla våra alldeles egna minnen av dig. Minnen från inte så länge sedan, då en solnedgång satte guldkant på vardagen, till minnen från en svunnen tid, långt innan detta...
Vi växte upp i en familj på sex. Eller åtta, om man räknar in sköldpaddorna som en av brorsornas allergi tvingade på oss. Söta i början, men jag misstänker att han räckte över adoptionspappren till pappa för 30 år sedan. Och som du vet paddlar de fortfarande på.
Gunnesbo på 90-talet. Vår dörr stod alltid öppen. Utanför huset spelade vi fotboll, tennis och bandy med halva grannskapet. Och när vi inte var ute tryckte vi ihop oss alldeles för många barn i pinnsoffan framför Amigan.
Snabb och explosiv som du var blev du en farlig kantspelare i Lundagårds P82. Men starkast slog hjärtat för fotbollen, och med Lunds BoIS P82 tillbringade du en stor del av din uppväxt. Ingen av oss fick den musikaliska gåvan, men kassetterna, CD-skivorna och Winamp kördes på högvarv, och om det inte spelades 2Pac i ett par hörlurar så var det förmodligen inte dina lurar.
Efter studenten passade du på att se världen. Du upplevde äventyret tillsammans med dina vänner. Bland annat gjorde ni Australien osäkert under en tid.
Väl hemma bildade du familj och snart fanns även två små flickor med i ditt liv. Dessa små ögonstenar betydde så mycket för dig och även när du hade det svårt var det så viktigt att flickorna hade det bra. Dina tankar gick oavbrutet till dem.
Du var alltid äkta. Alltid genuin. Du ville ha förändring i den värld du såg och var aldrig rädd för att dela dina tankar. Du ville att moral och medmänsklighet skulle vara ledpinnar i vår värld. Du mötte människor med ett leende, värme och omtanke. Din tro på människan var som en värmande låga, och för oss som fick stå dig nära kommer den aldrig att slockna.
Vi kan fortfarande se ditt leende. Höra ditt skratt. Känna den värme du spred omkring dig. Du fattas oss mer än ord kan beskriva. Men mitt i vår sorg finns en tacksamhet som kommer att växa. Tacksamheten för att vi fick ha just dig i våra liv.
I våra minnen lever du vidare.
Du följde en grusad gång
in i en oändlig solnedgång.
Tomrummet du lämnar är en saknad så brutal,
men din glöd och din låga kommer alltid finnas kvar.
Vår älskade Zakarias
Vi har alla våra alldeles egna minnen av dig. Minnen från inte så länge sedan, då en solnedgång satte guldkant på vardagen, till minnen från en svunnen tid, långt innan detta...
Vi växte upp i en familj på sex. Eller åtta, om man räknar in sköldpaddorna som en av brorsornas allergi tvingade på oss. Söta i början, men jag misstänker att han räckte över adoptionspappren till pappa för 30 år sedan. Och som du vet paddlar de fortfarande på.
Gunnesbo på 90-talet. Vår dörr stod alltid öppen. Utanför huset spelade vi fotboll, tennis och bandy med halva grannskapet. Och när vi inte var ute tryckte vi ihop oss alldeles för många barn i pinnsoffan framför Amigan.
Snabb och explosiv som du var blev du en farlig kantspelare i Lundagårds P82. Men starkast slog hjärtat för fotbollen, och med Lunds BoIS P82 tillbringade du en stor del av din uppväxt. Ingen av oss fick den musikaliska gåvan, men kassetterna, CD-skivorna och Winamp kördes på högvarv, och om det inte spelades 2Pac i ett par hörlurar så var det förmodligen inte dina lurar.
Efter studenten passade du på att se världen. Du upplevde äventyret tillsammans med dina vänner. Bland annat gjorde ni Australien osäkert under en tid.
Väl hemma bildade du familj och snart fanns även två små flickor med i ditt liv. Dessa små ögonstenar betydde så mycket för dig och även när du hade det svårt var det så viktigt att flickorna hade det bra. Dina tankar gick oavbrutet till dem.
Du var alltid äkta. Alltid genuin. Du ville ha förändring i den värld du såg och var aldrig rädd för att dela dina tankar. Du ville att moral och medmänsklighet skulle vara ledpinnar i vår värld. Du mötte människor med ett leende, värme och omtanke. Din tro på människan var som en värmande låga, och för oss som fick stå dig nära kommer den aldrig att slockna.
Vi kan fortfarande se ditt leende. Höra ditt skratt. Känna den värme du spred omkring dig. Du fattas oss mer än ord kan beskriva. Men mitt i vår sorg finns en tacksamhet som kommer att växa. Tacksamheten för att vi fick ha just dig i våra liv.
I våra minnen lever du vidare.
Du följde en grusad gång
in i en oändlig solnedgång.
Tomrummet du lämnar är en saknad så brutal,
men din glöd och din låga kommer alltid finnas kvar.
Vi har alla våra alldeles egna minnen av dig. Minnen från inte så länge sedan, då en solnedgång satte guldkant på vardagen, till minnen från en svunnen tid, långt innan detta...
Vi växte upp i en familj på sex. Eller åtta, om man räknar in sköldpaddorna som en av brorsornas allergi tvingade på oss. Söta i början, men jag misstänker att han räckte över adoptionspappren till pappa för 30 år sedan. Och som du vet paddlar de fortfarande på.
Gunnesbo på 90-talet. Vår dörr stod alltid öppen. Utanför huset spelade vi fotboll, tennis och bandy med halva grannskapet. Och när vi inte var ute tryckte vi ihop oss alldeles för många barn i pinnsoffan framför Amigan.
Snabb och explosiv som du var blev du en farlig kantspelare i Lundagårds P82. Men starkast slog hjärtat för fotbollen, och med Lunds BoIS P82 tillbringade du en stor del av din uppväxt. Ingen av oss fick den musikaliska gåvan, men kassetterna, CD-skivorna och Winamp kördes på högvarv, och om det inte spelades 2Pac i ett par hörlurar så var det förmodligen inte dina lurar.
Efter studenten passade du på att se världen. Du upplevde äventyret tillsammans med dina vänner. Bland annat gjorde ni Australien osäkert under en tid.
Väl hemma bildade du familj och snart fanns även två små flickor med i ditt liv. Dessa små ögonstenar betydde så mycket för dig och även när du hade det svårt var det så viktigt att flickorna hade det bra. Dina tankar gick oavbrutet till dem.
Du var alltid äkta. Alltid genuin. Du ville ha förändring i den värld du såg och var aldrig rädd för att dela dina tankar. Du ville att moral och medmänsklighet skulle vara ledpinnar i vår värld. Du mötte människor med ett leende, värme och omtanke. Din tro på människan var som en värmande låga, och för oss som fick stå dig nära kommer den aldrig att slockna.
Vi kan fortfarande se ditt leende. Höra ditt skratt. Känna den värme du spred omkring dig. Du fattas oss mer än ord kan beskriva. Men mitt i vår sorg finns en tacksamhet som kommer att växa. Tacksamheten för att vi fick ha just dig i våra liv.
I våra minnen lever du vidare.
Du följde en grusad gång
in i en oändlig solnedgång.
Tomrummet du lämnar är en saknad så brutal,
men din glöd och din låga kommer alltid finnas kvar.
Denna administrationsavgift säkerställer uppföljning av köpet till rätt florist. Det inkluderar godkännande från floristen och vid behov påminnelser till floristen att godkänna beställningen. Avgiften täcker även kundsupport för blomstinköp.
Kamrat,
Det var ju inte så här planen var. Vi skulle bli gamla och rynkiga som russin (pga periodvis avslappnad inställning till solkräm) och lyssna på 2Pac och Biggie på ålderdomshemmet.
Det finns ett oändligt antal ”you were the chosen one” skämt kvar att dra.
Innan vi lärde känna varandra hade jag en riktig kompis. Sen kom du med hela din familj/fritidsgård på Gunnesbo och tre älskvärda galningar till bästa vänner och helt plötsligt hade jag så mycket mer. Och så har det varit sedan dess.
Nu är det en ny värld. En värld där du inte skrattar hjärtligt och lite rått åt att jag har en kudde framför ansiktet under 98% av Sagan om Ringen (orcher är läskiga!) och där ditt klingande skratt bara hörs i minnet.
See you at the Crossroads min vän.
I en kanske perfekt värld skulle inte någon människa saknas. I en perfekt värld skulle inte någon människa må dåligt.
Men tyvärr är livet varken perfekt eller alltid så lätt. Och tyvärr lyckas vi inte alltid hjälpa våra medmänniskor i tid.
Tack för era insatser och tack att ni finns!
David och Lovisa Bjernklev2026-09-24Missing People Sweden
Vi vill hedra din omtanke om andra människor genom en gåva till Missing People.
Vi är väldigt tacksamma för deras betydelsefulla insats.
Sorgen och saknaden är stor.
Tja king.
Hoppas du har det sjukt nice där du är.
Att du har fått ro. Och bara njuter. Och living the life.
Vem vet. Du sippar på lite hennesy med tupac.
Zacke. Jag är så ledsen.
Ledsen för att se min bästa vän vara ledsen.
Walter saknar dig så mkt.
Men jag är så ledsen. Främst för att du har behövt kämpa i ensamheten. Och i tystnaden.
Jag är ledsen att du inte finns här mer.
Men också glad för din skull. Jag försöker se det fina i det.
Du har ro nu. Du slipper smärta. Tankarna.
Du får leva livet där uppe i himmelen nu. Titta ner på oss andra och skratta åt oss.
Vi ses ngn gång. Och då ska vi spela brännboll. Fotboll på lekan. Is fotboll utanför garaget med didde.
Äta railis pizza bullar.
Jag ska laga pasta bolognese till dig. Så som du kunde laga den.
Vi ska living the best life.
Saknar dig zacke ♥️♥️♥️
Sache,
Du var en så självklar del av vår barndom. Alla jular, påskar, födelsedagar och somrar, och så många minnen genom åren. Det är svårt att förstå att du inte längre finns med oss.
Vi kommer att minnas din värme och snällhet, ditt stora hjärta och din vilja att göra världen till en bättre plats.
Vi är så glada att vi fick växa upp med dig i våra liv och kommer alltid att bära med oss alla fina minnen. ❤️
Mocca & CB
Kära Zakarias,
Vi är alla djupt berörda och ledsna över att du har lämnat oss. Vi bär med oss så många fina minnen från tiden vi fick dela med dig, från fotbollen, handbollen, skolan och alla stunder vi upplevde tillsammans. Din glädje, vänskap och närvaro har satt avtryck hos oss alla.
Med våra varmaste tankar och djupaste deltagande.
Vila i frid