Kära Beth,
Det blev plötsligt så tyst. Du försvann, och vi kommer inte att kunna ses något mer, inte höras vid Det smärtar. Du saknas mig Beth.
I nästan 60 år har vi känt varandra. Vi träffades i början av 1970-talet, vi blev svägerskor.
Kan aldrig glömma vår första träff, den på Skeppö, familjeön i den östernyländska skärgården, i Pernåviken i Finland. Då kom du som en stormvind in i mitt liv. Du hade träskor, danska träskor av senaste snittet, supermoderna, köpta i Köpenhamn, din närmsta stad Jag hade bara mina töntiga svenska, köpta i Stockholm. Du kom med en air av storstaden, kontinenten.
På Skeppö umgicks vi på somrarna. Du visade mig dina smultronställen, guidade mig till de finaste blåbärsskogarna och dina hemliga kantarellställen på ön. Du visste precis var vi kunde hitta en och annan Karl Johan. Vi två umgicks ofta och gärna i skogen ett utsökt tillfälle till samtal, samtal som växte till en oändlig väv om både livets glädjeämnen och tillkortakommanden.
Du var inte så praktiskt lagd precis men du behärskade motorerna du kunde starta och styra familjens träbåtar, båtarna med aktersnurra. Du behövde inga sjökort att orientera dig med när vi till exempel skulle ta båten till Påsalö för att bada i mera öppet hav du kände till var alla förrädiska grund låg, liksom namnen på såväl uddar som vikar och alla små öar i Pernåviken.
Våren 1981 var vi mammalediga båda två, samtidigt jag med Love, född mot slutet av oktober 1980, du med Julia, född i slutet av december samma år.
Du hade en önskan: du ville se Liljekonvaljerna blomma på Skeppö.
Vi bestämde att åka dit i maj.
Du kom resande med Julia från Lund och vi träffades hos oss på Fältöversten vid Karlaplan i Stockholm. Av någon anledning skulle vi denna gång åka med Viking Line i stället för Silja, vars båtar avgick från Värtan, närmare oss. Nu behövde vi köra genom stan ända till Stadsgården i söder. Och vi hade otur: vi hade inte noterat att just då skulle en stor demonstration för Polen genomföras på Strandvägen. Det var totalt stopp i trafiken. Vi insåg att vi skulle missa båten, och vi kunde inte vända om. När vi till slut kom loss körde jag fel vid Slussen. Väl framme vid Vikingterminalen kunde vi se hur båten precis hunnit fara iväg.
Men, något hände: Vi ställde oss framför bilen med två barnvagnar surrade på taket, började vifta med armarna och skrika allt vi orkade: Kom tillbaka! KOOOMMM tillbaaaka!!!!
Det stod en person med sin walkie-talkie kvar vid aktern och plötsligt såg vi hur båten började backa. Den kom till oss påfartsrampen i aktern öppnades OCH VI FICK KÖRA OMBORD!
Mannen med walkie-talkie fick av oss en kram jag var hes och utan röst en hel vecka.
Men vi kom iväg. Väl ombord och i vår hytt placerade vi Love och Julia skavfötters i den ena barnvagninsatsen som vi bar mellan oss och begav oss till baren för att ta en lugnande öl.
Vi visste inte om de övriga passagerarna fått höra om denna extra manöver, men vi fick många beundrande blickar och ord om bebisarna: ÅÅÅH, så söta dom är - är dom tvillingar?
Javisst! - Sa vi och log vänligt tillbaka.
Och sedan kunde vi tillbringa två sköna majveckor tillsammans på ön i Finland.
Ibland sker under. Det vet vi, du och jag, Beth.
Idag förs du till sista vilan.
Jag kan inte närvara. Det gör ont, men jag följer dig i tanken.
Blommorna är min hälsning.
Vila i frid.
Elina

Fina Beth!
Så mycket jag har hängt i ditt och Julias hem. Man kände sig alltid så. välkommen. Trots att vi säkert körde sönder soffan med volter till låten "Put it on the ritz" och vid alldeles för många tillfällen väckte dig mitt i natten med galna skrik då. en spindel överraskat mig och Julia. Du behöll ditt lugn och tog bort den för att sen gå tillbaka till sängs. Att du ens släppte in mig om o om igen...... Även fina samtal över en kopp te var väldigt uppskattat.
Vila i frid, Kram

Tänk att vi bodde grannar flera år, innan vi av en slump upptäckte att vi var släkt...
Vi började prata om vad man gjorde på somrarna, på en fixardag på Gullregnsvägen.
Och så dök Finland upp i samtalet...
Jag flyttade från Lund ett tag men sen tillbaks. De sista åren har vi fikat då och då. Fina samtal hade vi. Du är så saknad!

Min farmor var ett av nio syskon och min pappa en av trettio kusiner. Småkusinerna i Beths och min generation har jag inte försökt räkna. Beth fanns på grannholmen om somrarna. Jag minns hur hon och väninnan Bi överröstade aktersnurran med prat och sång när de passerade Snäckholmen i "lilla Skeppöbåten". Beth var tonåring när jag var barn och ung vuxen när jag var tonåring. Senare betydde åldersskillnaden ingenting. När Beth inte längre kom till Skeppö höll vi kontakt per telefon och e-post, ibland per brev och postkort. Jag tänker med saknad och tacksamhet på min lyssnande, kloka, omtänksamma och humoristiska vän och önskar Julia och barnen allt gott.

"Sorgen är vårt sätt att minnas glädjen."

Elisabeth, nu har du fått ro <3
Så många varma, trygga minnen från Gullregnsvägen, köket, soffan, trädgården . Alla djupa samtal om livet och världen. Du tog dig tid. Du var närvarande. Du och Julia har alltid funnits i mitt liv, du har alltid funnits nära, i området, i stan, på dina promenader. Du lämnar en stor tomhet efter dig, Tack för allt Elisabeth, Vila i frid ️

Rest in peace. Love Stokely

Tack för alla ljusa barndomsminnen!
Sov gott kära Beth !

Tänker ibland på vilka konstiga omständigheter som du och min mamma träffades på och som gjorde att jag och Julia fick kontakt. Tacksam för att ni gjorde det och att jag fick lära känna dig och min älskade syster. Modet du hade att följa med till Etiopien, viljan du hade att jag och Julia skulle ha en relation. Tack Elisabeth för min syster och fina stunder.

Jag förknippar Beth med somrarna på Skeppö. En sommar hittade vi ungar hennes sparade gamla vinylsamling i garderoben i bodan. Det blev min första nål som injicerade giftet och öppnade upp en hel värld för mig; musiken. Hon hade fört gästbok på väggen med kompisar som hon haft på besök. Jag kunde se framför mig hur de på 60-talet satt där tillsammans i rummet och lyssnade på alla singlarna, precis när de hade släppts.

För flera år sen intervjuade jag Beth om hennes olika minnen från Skeppö, och om saker som kunde vara praktiskt att veta för oss ungar. Eftersom det är en plats som har präglat oss alla i barndomen genom generationer, så är det också något vi alla delar starkt gemensamt. Beth gick igenom odlingarna på framsidan med mig i släptåg, och hon förklarade vad de olika växterna heter, och när de olika perennerna hade kommit på plats. Jag förde anteckningar. Hon var den som hade koll på sånt. Arbetshästen som jag sett från gamla svartvita foton dra släden på vintern hette Whiskey, berättade Beth. Grannarna kom med mjölkkannor för att få mjölk från de två kor som fanns på gården. Hon kunde beskriva hur hon tillsammans med sin farfar gick på små träbroar som fanns då över till Kaninholmen.

Hon kunde vid något annat tillfälle, lite av en händelse, i båten på väg ut mot Påsalö peka ut en brygga, som använts som hamn för smuggelsprit under åren med motbok. Hon lärde oss en sommar att spela kortspelet Marias, och vi var helt fast. Ibland när jag nån sen kväll ville lära mina vänner det spelet behövde jag ringa till Beth som var hemma i Lund, och fråga henne om detaljer i de olika komplicerade reglerna. Det kan jag inte göra längre, och det grämer mig en smula att jag inte har skrivit ner spelet exakt som jag lärde mig det av henne.

Beth var den som tillsammans med min mamma gick i skogen, och lärde oss ungar att plocka bär och svamp, för det mesta hittade vi blåbär och kantareller. Det lär jag i min tur ut vidare till mina ungar, och ibland kan jag plötsligt stå där i skogen och tänka att nu är det jag som är mamma och Beth.

Julias mamma, som alltid funnits på gullregnsvägen, jag kommer sakna dig så mycket. Vi har delat så mycket, alla livets upp och nergångar, innerliga skratt, drömmar och bekymmer av olika slag! Du finns med oss för evigt.

Älskade Elisabeth, jag är så tacksam att jag fick träffa dig och bli en del av din dotters liv. Jag vet vilken fantastisk mamma du var och hur mycket du betyder för dina kära. Vi älskar dig. Må du vila i frid och jag lovar att ta hand om Julia och barnbarnen!

Vila i frid min älskade mamma. Du kommer fattas mig resten av mitt liv. Sorgen, saknaden och tomrummet efter dig är obeskrivlig.
Tack för att du älskat och funnits där för mig och dina barnbarn så villkorslöst, vi älskar dig för evigt.
Din fria själ dansar nu i vinden omkring oss. En dag ses vi igen, då ska vi dansa tillsammans.

Så mycket kärlek,

Julia, Jaylon och Jahmilia

Må Du vila i frid, fina Elisabeth!
Du kommer alltid att ha en speciell
plats i väninnehjärtat.

Finaste Elisabeth, du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Varm kram️

Vila i frid