Tal av Stig Ålund vid begravning av Rolf Adolfsson 20 mars 2026

Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt.

Vi är samlade för att ta ett sista avsked av Rolf Adolfsson. Han sörjes närmast av hustrun Kristina, sönerna Robert, Anders och Albin med familjer men också av en stor vänkrets.

Den dikt av Dan Andersson som jag inledde med, och som fanns med i annonsen om Rolfs bortgång, kan kanske tolkas på många sätt. För min del läser jag in vad Rolf stod för – funderingar och nyfikenhet på vad som finns bortom bergen, bortom blommorna och sången, bakom stjärnor och bakom hela hjärtat mitt. Rolf var helt enkelt både nyfiken, intresserad, vidsynt och öppen för nya infallsvinklar på såväl samhällsfrågor som andra vardagsfrågor. Som alla hade han säkert fel och brister men hans goda sidor är de som sitter fast i mitt minne.

Rolfs livsresa började i kyrkbyn Ökna inom nuvarande Vetlanda kommun i Småland. I kamratkretsen tilltalades Rolf livet igenom för ”Småland”.

Framtidsutsikterna var på den tiden kanske inte de bästa på den småländska landsbygden. Därför var uppdraget som ringare i kyrkklockan i byn vid högtider, begravningar och gudstjänster, en naturlig början till att bidra till familjens försörjning, då han som 13-åring blev faderlös. Rolf var fjärde generationen som innehade uppdraget som ringare i byns kyrka. Det uppdraget kan också ses som en inledning på en karriär i samhällets tjänst.

Att familjen miste sin huvudsakliga försörjare var naturligtvis både känslomässigt och försörjningsmässigt påfrestande för en familj med små tillgångar. Alla syskon var betydligt äldre, en del redan utflugna. Näst före Rolf i syskonskaran var hans 8 år äldre syster Ulla. Därför fick Rolf tidigt börja dra sitt strå till familjeförsörjningen, förutom som ringare i kyrkklockan, också som möbelsnickarlärling i den närliggande byn Kvillsfors. Den kanske bästa lärdomen från den tiden var vikten av att förse sig med bra verktyg för en hantverkare. Det hade länge varit en dröm för honom att jobba med snickeri. Hans mest uppskattade gåva från den tiden var en hyvel från en av arbetskamraterna. Att fortsätta till realskolan var det efter faderns död inte tal om.

Men så småningom uppenbarade sig möjligheterna att förverkliga drömmar om andra banor i livet.

Som den yngste i en femfaldig syskonskara fick han, tack vare sin 17 år äldre bror Valle, upp ögonen för att bilda sig. Valle hade åren innan varit elev på Marieborgs folkhögskola och uppmuntrade sin lillebror att ta steget från hembyn, ut i bildningsvärlden.

Min vänskap med Rolf grundades för 60 år sedan på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping. Han kom dit efter en tid som vårdare vid Birgittas sjukhus i Vadstena och det nyöppnade Kumlafängelset. Dessförinnan hade han varit värnpliktig vid kavalleriet K4 i Umeå och FN-soldat på Cypern. Han var ståtlig och gjorde ett sportigt intryck när vi sågs första gången på hösten 1966.

Liksom för många av oss blev folkhögskoleåren också början på en livsvarig vandring i familjelivet. Rolf och Kristina fann varandra och blev ett par för resten av livet. Lund blev så småningom deras hemort. Kristina har för övrigt berättat att Rolf i inledningen av deras relation avslöjade att hennes bakgrund som en flicka med rötterna i jordbruket, hade stor betydelse för hans dragning till henne.

Förutom utbildning, med tonvikt på bildning, mötte han på Marieborg kamrater som också blev livsvariga vänner. Den som genom åren blev hans allra närmaste vän var rumskamraten Per-Erik Persson, ”Pelle”. Under Pelles svåra år på 80- och 90-talet var Rolf ett stort stöd. Deras kamratskap kom också att innefatta bådas familjer.

Andra personer från folkhögskoleåren, som satte starka spår i Rolfs liv var de legendariska folkbildarna Karl-Herman Tapper, Rickard Estreen, Sonja Viking m.fl.

Efter tre år på Marieborg tenterade Rolf med lyckat resultat till socialhögskolan i Lund, där det blev drygt tre år på den dåvarande förvaltningslinjen.

Med folkbildning och socionomexamen i ryggen startade en framgångsrik karriär i offentlig tjänst - sociala institutioner som Råby ungdomshem, Vipeholmsanstalten och kriminalvårdshäktet i Norrköping, var några arbetsplatser i början av 1970-talet.

Därefter blev Malmöhus läns landsting hans fasta punkt med personalfrågor som huvuduppgift. Under vår långa vänskap återkom han ofta till hur han beundrade många personer som gett stimulans år hans olika uppdrag, bl.a. de ledande landstingspolitikerna och blivande landshövdingarna Bertil Göransson och Bengt Holgersson.
Under den senare delen av Rolfs karriär var han anställd i det kommun- och landstingsägda företaget Sprikonsult, senare namnändrat till Sensia konsulter. Under dessa år var hans mest framgångsrika insats att stötta kommuner och landsting över hela landet i att anpassa sina organisationer till den nya tidens krav och att rekrytera högt kvalificerade ledare. Den allra sista perioden av sin yrkesbana var han anställd av Eslövs kommun med i första hand strategiska personal- och arbetsmarknadsfrågor som uppgift.

En hemsk bilolycka för 11 år sedan på Österlen, kom att förändra både Rolfs och Kristinas liv. Två pojkar i en Porsche kom över på fel sida av vägen och rammade Rolfs och Kristinas bil. Den ene pojken dog, Rolf och Kristina skadades svårt.

Olyckan blev början på Rolfs hälsoproblem, han fick allt svårare att leva det liv han önskade, inte minst att vistas i skog och mark, vara ute med hunden, helt enkelt njuta av livet. Att han ändå i våra regelbundna kontakter fortsatte att vara livaktig i våra diskussioner, hade kvar sin nyfikenhet och utstrålade glädje, var beundransvärt.

Förutom en genuin vänfasthet satte Rolfs lättsamma framtoning stark prägel i alla de relationer han var en del av. Det starka engagemanget för de svaga i samhället, humanism, människokännedom, förmåga att fästa blicken på det viktiga i olika situationer och en bred samhällskunskap är andra egenskaper, som i hans fall inte bara var honnörsord.

Att han också var en sann djurvän har ingen i hans närhet undgått att uppmärksamma. Hundarna Knut, Sune och Olle betydde mycket. Därför kändes det fint att i kungörelsen om hans bortgång finna ett foto av en av Rolfs och Kristinas hundar.

Vi har förlorat en riktig vän. Att få vara en del av hans liv ser vi alla med värme och tacksamhet tillbaka på.

Vi minns alla samtal vi haft om livets skiften, alla tillfällen vi träffats genom åren och den värme vi mött från både dig och Kristina.

Tack Rolf, du har betytt mycket för mig.