Jag hade bara en moster. Moster Ulla. Från en värmländsk horisont bodde hon alltid långt borta. Lund, Jönköping, Hudiksvall, eller Furulund. Som liten grabb var jag ärligt talat inte helt säker på var dessa ställen låg. Annat än att moster Ulla och morbror Olle bodde där. Därifrån kom paket, som pappa Lars och jag gick och hämtade ut från postkontoret Karlstad 3. I paketen fanns små t-shirtar i barnstorlek för mig, och bodies för bror Erik med knasiga elefanter på. Täcken med bilar i allahanda färger för lillebror Karl. För undertecknad, systersonen med de diskreta filateliska böjelserna, var emellertid de lustiga frimärkena för emballaget, omsorgsfullt valda av morbror Olle, kanske det mest intressanta. Väl i Furulund och Kävlinge fanns, åtminstone som jag minns dem, ENORMA Golden retrievers som glatt visade oss skor och andra husgeråd. Hemma i Värmland fanns inga husdjur då farfar Gunnar hade svår astma. Men jag hade minsann bilder på mina ”kusiner” Hanna och Mira, Golden retrievers i mitt fotoalbum, som jag stolt visade mina klasskamrater. Resan ner till mormor och morfar i Helsingborg kändes evig, åtta timmar satt jag och bror Erik och tampades i det bruna galonbaksätet på den grågröna Volvo 245:an. Radio fanns det heller inte. Däremot åksjuka. Gott var att åka via Sävsjö. Ännu bättre att övernatta där, ty där bodde tant Anita, moster Ullas mor. Hon såg lite dåligt, men kompenserade med Smålands möjligen klarrödaste nyans i det kök hon orädd målade om i sitt nionde decennium. Hon var kul - en riktig krutgumma, en sådan barn älskar. På moster Ullas bröllop stôll-regnade det, som de säger i Värmland. Den då sexårige systersonen bet sönder inte ett, utan två kristallglas som jag tror var från Anitas mammas bröllop någon gång vid sekelskiftet. Mormor Brita förfasades. Kul med aktiva barn runt bordet, tyckte tant Anita. Om de följande 35 åren ger en ledtråd är det stôllregn man skall ha just på bröllopsdagen. Eller systersöner som biter sönder jugendstilglas. Tre kusiner fick vi, en blev läkare, en logoped. En tredje blev rentav historiker. Inte att undra på att diskussionerna runt det Rudlingska middagsbordet blev intensiva. Brokiga katter strök sig runt bordet, de flesta snälla, andra mer, låt oss säga, individualistiska. Ullas. Kaffekopparna med Prince William uppvägdes till fullo av maten, omtanken, och kärleken runt bordet. Systersonen som alltför tidigt förlorat sina egna föräldrar var en självklar gäst vid bordet. Moster Ulla var inte bara moster; utan med självklarhet också ’farmor’ till lille Gunnar, då att ha en farmor var, enligt moster Ulla snarare en rättighet. Efter att vi flyttat till Karlstad blev, på samma självklara sätt som de knasiga elefanterna på t-shirtarna i paketen på Karlstad 3 blivit en självklarhet för mig, blev ’farmor’ Ullas paket med små Mumintrollfiguriner och DVD-versionen av Vem Skall trösta Knyttet självklara för lille Gunnar. Oaktat att de sista åren överskuggades av en omänsklig sjukdom var frågan alltid hur den lille bonus-’sonsonen’ mådde. I de jobbigaste och omänskligaste stunderna hade Ulla kärlek så att det räckte, och spillde över, till oss alla. Vi älskade henne. En sådan moster, en sådan ’farmor’ är inte alla förunnat. Oss var det det.
Visa mer
Visa mindre