Ulla Frigert Rudling

Till Olof, Kajsa, Klara och Maja: DANKBAR FÜR DIE ZEIT Ich schaue auf den Boden. Ich zähle meine Schritte. Ein Loch in meinem Herzen. Ein Loch in unsrer Mitte. Ein Meer aus bunten Blumen, doch ich seh sie nur verschwommen. Die Menschen, die dich liebten, sie alle sind gekommen und versuchen zu verstehen und einander Halt zu geben. Ich hör den Pfarrer sagen, Sterben sei in Teil vom Leben. Ich hätte dich so gerne noch so viel gefragt. Und ich hätte dir so gern noch so viel mehr gesagt. Ich bin dankbar für die Zeit, die wir zusammen hatten. Bin dankbar für das Licht, und ich bin dankbar für den Schatten. Doch ich kann es nicht verstehen. Ich kann es nicht mal fassen, dass du nicht mehr bei uns bist. Ich muss dich gehen lassen. Nicht weit vom Haupteingang des Friedhofs, wo andere Trauergäste warten, liegt hinter einer Hecke ein kleiner Kindergarten. So zerreißt ein helles Kinderlachen mal von Zeit zu Zeit die Stille und die Leere und die Fassungslosigkeit. Sogar in diesem Augenblick, wenn man die Welt nicht mehr versteht, will das Leben uns wohl zeigen, dass es trotzdem weitergeht. Und es erinnert uns auf diese Art daran, dass einem Abschied auch ein Anfang innewohnen kann. Ich bin dankbar für die Zeit, die wir zusammen hatten. Bin dankbar für das Licht, und ich bin dankbar für den Schatten. Doch ich kann es nicht verstehen. Ich kann es nicht mal fassen, dass du nicht mehr bei uns bist. Ich muss dich gehen lassen. Ich warte immer noch darauf, dass mich schnell jemand weckt, dass jemand sagt: "Ein falscher Film! Wir haben dich nur erschreckt!" Die Wunde mag verheilen, irgendwann. Aber eine grosse Narbe bleibt auch dann. Jetzt gerade kommt's mir vor, als lässt du mich allein. Doch ich weiss: Du wirst für immer bei mir sein.

Ulla. Du var min livskamrat Anikkas svägerska. Jag fick lära känna dig för snart 20 år sen. Våra möten blev runt jul och sommartid. Mest i skåne men någon gång även i Stockholm. Som ny i Anikkas liv efter att hon själv lämnats som änka efter sin Lars så märkte jag att du var en välkomnande och tillåtande person. Din genuina nyfikenhet och varma utstrålnkng kändes verkligen. Efter att Anikka dog 2008 så har vår kontakt upprätthållits på sociala medier. Jag beundrar ditt mod, din kamp men även din förtröstan över att allt kommer vara väl ställt. Vad som än händer. Du lämnar ljusa minnen och ett stort tomrum efter dig. Må du sitta tillsammans men min Anikka och vaka över oss här nere i denna tillvaron. Tack för allt du gav mig. Bengt

Käraste Ulla! Vi har känt varandra hela ditt liv. Tack för alla underbara veckor hos er i Sävsjö och för den kärlek och omtanke ni visade Mamma. Vi kommer att ses! Kramar från Lisbeth

Kære Ulla vi mødte dig for første gang da vi flyttede til Skåne i 1984. Vi var en lille familie. Oluf tog hurtigt hånd om Jens på arbejdet. Tilbage var Margrethe og 1 årigt Marie. Det var svært at være tilflytter fra et andet land. Men Ulla var der med det samme med sin omsorg, sin kærlighed og sin viden. Et evigt venskab blev knyttet. Ulla bidrog til at hele familien kom til at trives. Vi fik en svensk familie. Vi har alle, Ida, Marie, Margrethe og Jens, har haft stor glæde af inspirationen fra Ulla både tæt på og på afstand. Med Ulla har vi haft en ven som vi altid har kunnet dele glæder og sorger med. At vi fik lov til at være faddere for Klara har altid haft stor betydning for vores familie. Ulla har været en stor berigelse. Tænk at opleve et så engageret imødekommende empatisk og omsorgsfuldt menneske. Vi har været heldige. Tak for Dig. Familien Blicher

Jag träffade Ulla bara någon gång. Min vänskap med Anikka, Ullas svägerska gjorde att mitt hem i Lund blev mellanstation när Anikka skulle hälsa på Ulla. Idag går mina tankar till maken Olle ( Olof) och barnen. Sänder ett småländskt uttryck " tid tröste" Och en varm kram.

Jag hade bara en moster. Moster Ulla. Från en värmländsk horisont bodde hon alltid långt borta. Lund, Jönköping, Hudiksvall, eller Furulund. Som liten grabb var jag ärligt talat inte helt säker på var dessa ställen låg. Annat än att moster Ulla och morbror Olle bodde där. Därifrån kom paket, som pappa Lars och jag gick och hämtade ut från postkontoret Karlstad 3. I paketen fanns små t-shirtar i barnstorlek för mig, och bodies för bror Erik med knasiga elefanter på. Täcken med bilar i allahanda färger för lillebror Karl. För undertecknad, systersonen med de diskreta filateliska böjelserna, var emellertid de lustiga frimärkena för emballaget, omsorgsfullt valda av morbror Olle, kanske det mest intressanta. Väl i Furulund och Kävlinge fanns, åtminstone som jag minns dem, ENORMA Golden retrievers som glatt visade oss skor och andra husgeråd. Hemma i Värmland fanns inga husdjur då farfar Gunnar hade svår astma. Men jag hade minsann bilder på mina ”kusiner” Hanna och Mira, Golden retrievers i mitt fotoalbum, som jag stolt visade mina klasskamrater. Resan ner till mormor och morfar i Helsingborg kändes evig, åtta timmar satt jag och bror Erik och tampades i det bruna galonbaksätet på den grågröna Volvo 245:an. Radio fanns det heller inte. Däremot åksjuka. Gott var att åka via Sävsjö. Ännu bättre att övernatta där, ty där bodde tant Anita, moster Ullas mor. Hon såg lite dåligt, men kompenserade med Smålands möjligen klarrödaste nyans i det kök hon orädd målade om i sitt nionde decennium. Hon var kul - en riktig krutgumma, en sådan barn älskar. På moster Ullas bröllop stôll-regnade det, som de säger i Värmland. Den då sexårige systersonen bet sönder inte ett, utan två kristallglas som jag tror var från Anitas mammas bröllop någon gång vid sekelskiftet. Mormor Brita förfasades. Kul med aktiva barn runt bordet, tyckte tant Anita. Om de följande 35 åren ger en ledtråd är det stôllregn man skall ha just på bröllopsdagen. Eller systersöner som biter sönder jugendstilglas. Tre kusiner fick vi, en blev läkare, en logoped. En tredje blev rentav historiker. Inte att undra på att diskussionerna runt det Rudlingska middagsbordet blev intensiva. Brokiga katter strök sig runt bordet, de flesta snälla, andra mer, låt oss säga, individualistiska. Ullas. Kaffekopparna med Prince William uppvägdes till fullo av maten, omtanken, och kärleken runt bordet. Systersonen som alltför tidigt förlorat sina egna föräldrar var en självklar gäst vid bordet. Moster Ulla var inte bara moster; utan med självklarhet också ’farmor’ till lille Gunnar, då att ha en farmor var, enligt moster Ulla snarare en rättighet. Efter att vi flyttat till Karlstad blev, på samma självklara sätt som de knasiga elefanterna på t-shirtarna i paketen på Karlstad 3 blivit en självklarhet för mig, blev ’farmor’ Ullas paket med små Mumintrollfiguriner och DVD-versionen av Vem Skall trösta Knyttet självklara för lille Gunnar. Oaktat att de sista åren överskuggades av en omänsklig sjukdom var frågan alltid hur den lille bonus-’sonsonen’ mådde. I de jobbigaste och omänskligaste stunderna hade Ulla kärlek så att det räckte, och spillde över, till oss alla. Vi älskade henne. En sådan moster, en sådan ’farmor’ är inte alla förunnat. Oss var det det.

Ulla, 17 år, en sommardag i Sävsjö.

Ulla, vi saknar dig. Varken jag eller Ulla kunde komma ihåg vårt första möte, ty det var 1953, på BB i Vetlanda. Hur som helst blev det starten på en livslång vänskap. Under tio år gick vi i samma klass, de fyra sista på realskolan i Sävsjö. När Ulla flyttat till Skåne kunde det gå flera år mellan våra möten, men varje gång vi träffades kändes det som om vi just hade skilts åt. Vår realskoleklass har fortfarande en fantastisk gemenskap. Vi har träffats vart femte år sedan examen 1970 och i höst är det dags igen. Men denna gång utan Ulla, det känns tomt. Ulla var en klok och varm människa, med en intelligent humor och ett smittande skratt. Både jag och vännerna i klassen delar familjens stora sorg. Vår enda tröst är att Ulla levde fullt ut under sin tid på jorden. Det viktigaste hon lärde oss var att göra det man vill NU och inte skjuta upp det till morgondagen. Tack Ulla! På mina egna och klassens vägnar Bosse Andersson